Att hjälpa varandra

on

Vi diabetiker måste hjälpa varandra ibland, finnas där för varandra.

Vaknade i morse kl. 7 av att det ringde på dörren. Min första tanke är att det är ambulansen. Att jag inte kommit i tid på jobbet och inte svarat i telefonen då de försökt ringa, så de har ringt ambulansen istället. Det var min första tanke. Men då jag såg att klockan bara var sju, kom jag på att det säkert gäller nåt annat. Det hann ringa på en gång till innan jag hade morgonrocken på och sprang till dörren. Där stod en gammal tant, min granne. Hon var så orolig över sitt blodsocker och bad om att få komma in.

Tanten är lite på 70 och diabetiker (hon har väl LADA-varianten, som jag inte alls känner till, men det påminner visst en hel del om typ 1 diabetes), hon bor ensam och hon hade haft problem med sitt blodsocker hela natten. Hon var riktigt orolig stackaren och bad om att få mäta sitt blodsocker med min mätare, sör att kolla att det säkert stämde. Hon hade mätt 3,1 en kvart innan och efter det fått i sig mjölk och gröt.

Började sen fundera på att vet jag vad jag skall göra om hon hamnar för lågt och hamnar i insulinchock, vad gör jag då? Nå, har ju Glucagon-spruta (eller vad den heter) i kylen och flytande socker har jag oxå, så månne jag inte skulle ha kunnat hålla tanten i liv tills ambulansen skulle ha kommit…

Nå, hennes blodsocker var redan 6,9, så det var ingen panik längre. Skönt! Hon hade fått blodsockermätaren begagnad från diabetessköterskan,  och den visade nog lite fel. Hennes mätare visade 5,6 och min mätare 6,9, fast det mättes från samma bloddroppe. Hmm, ganska stort kast, varjefall då det gäller låga värden… Nå, hon skulle nu ringa och be om en ny mätare, stackars lilla tanten. Sen var hon också så nervös över att batteriet i mätaren skulle ta slut, så jag bytte dem åt henne, för jag råkade ha reservbatterier hemma.

”Du är min räddande ängel”, sade tanten innan hon gick. Jag gav henne också min telefonnummer, så hon kan ringa om det är nåt hon funderar på, så kan jag ta hissen upp till henne istället.

För ibland blir man orolig och nervös över sina blodsockervärden, varjefall då man bor ensam och inte har nån att fråga råd av.

8 kommentarer Lägg till

  1. Lotta skriver:

    Oj, tänk om alla sku ha grannar som DU <3 Känner ni varann från tidigare, du o tanten?

    1. ninnukka skriver:

      Jo, vi har ju blivit bekanta genom åren som grannar. Hon är gammal folkdansare, så vi har ju en del gemensamt :) Tror att hon inte känner så många insulindiabetiker, eftersom de flesta i hennes ålder är ju typ 2:or, så hon brukar fråga lite råd och så ibland :)

  2. Tanten har tur som bor bredvid dig :)

  3. Jeanette skriver:

    Vad fint <3

  4. violen skriver:

    Så bra att du kunde/ville/ vågade hjälpa en diabeteskollega!

  5. vardagsparlor skriver:

    Vad snäll du var..förstår att tanten var glad över att du fanns..och att hon visste och vågade vända sig till dig. Duktiga du :-).
    Men..varför i fridens namn ger dom en begagnad mätare överhuvudtaget. Dom kostar nu int såå mycket. Det är ju provstickorna som är dom dyra sakerna.

    1. ninnukka skriver:

      Ja säg det! Mätarna är ju inte dyra… Hoppas hon får en ny :)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s